
SNAPPHANARNAS HISTORIA
Tiden och konflikten: Kampen om Skånelandskapen
Snapphanetiden föddes ur den bittra och långvariga rivaliteten mellan Sverige och Danmark under 1600- och 1700-talen. Under denna epok var Östersjöregionen skådeplats för en rad blodiga krig där de båda nordiska stormakterna slogs om herraväldet. Skåne, Halland och Blekinge – det som kallas Skånelandskapen – hade i århundraden varit en integrerad och central del av det danska riket. Men Sverige, som var i en expansiv fas, strävade efter att säkra sina gränser och kontrollera Öresundstullen.
Det stora geopolitiska skiftet skedde vid freden i Roskilde år 1658, då Danmark tvingades avträda dessa rika landskap till Sverige. För civilbefolkningen innebar detta en katastrof. Över en natt blev danska medborgare undersåtar till den svenska kronan. Den svenska regimen, under ledning av Karl XI, inledde en aggressiv och hänsynslös försvenskningsprocess. Syftet var att snabbt utplåna den danska identiteten, kulturen och språket. Svenska lagar infördes, kyrkan tvingades hålla predikningar på svenska och skatterna höjdes dramatiskt för att finansiera den svenska krigsmakten.
Freden blev dock kortvarig. Danmark accepterade aldrig förlusten av sina östra provinser och sökte ständigt efter möjligheter att ta dem tillbaka. Detta ledde till Skånska kriget (1675–1679), vilket utgör kulmen på snapphanetiden. När den danska armén landsteg i Skåne 1676 för att återerövra landskapet, såg lokalbefolkningen en chans att kasta av sig det svenska oket. Konflikten var inte över i och med detta krig; spänningarna fortsatte in i 1700-talet under det stora nordiska kriget och det sista danska återerövringsförsöket 1709–1710. Först framåt mitten av 1700-talet stabiliserades relationerna och Skåne blev slutgiltigt en integrerad del av Sverige. Det var i detta klimat av ständiga krig, ockupation och kulturellt förtryck som motståndsrörelsen fann sin grogrund.
Händelser i Snapphaneland
Området kring Osby kommun och de djupa Göingeskogarna utgjorde hjärtat av det som idag kallas Snapphaneland. Det var här, i den svårtillgängliga gränsbygden mellan Sverige och Danmark, som gerillakriget var som mest intensivt. Naturen i norra Skåne, karaktäriserad av täta storskogar, svårforcerade mossar och otaliga sjöar, erbjöd det perfekta gömstället för lokala motståndsmän. Det var en terräng där den reguljära svenska armén, van vid öppna slagfält, stod handfallen medan de lokala bönderna kände till varje stig och stenhäll.
Ett av de mest dramatiska inslagen i denna lokala krigföring var de ständiga bakhållen mot svenska transporter. Göingebönderna och snapphanarna attackerade svenska proviantkolonner, kurirer och isolerade truppstyrkor. Det mest kända exemplet på denna typ av gerillakrigföring i regionen är Loshultskuppen i juli 1676, som ägde rum precis norr om Osby. En grupp lokala bönder och snapphanar lyckades då överrumpla en svensk militärtransport och beslagta Karl XI:s hela krigskassa. Bytet bestod av enorma mängder värdefulla platmynt av koppar. Denna händelse visar hur välorganiserat och effektivt det lokala motståndet kunde vara.
Svenskarna svarade med extrem brutalitet för att kväsa upproret i Göinge. Osby kyrka och den omgivande bygden blev centrala platser för konflikten. Den svenska ordern var tydlig: hela socknar som misstänktes hjälpa snapphanarna skulle brännas, boskapen slaktas och alla vapenföra män avrättas. I april 1678 utfärdade Karl XI ordern om att hela Örkeneds socken (grannsocken till Osby) skulle skövlas och brännas till grunden – en ren terroraktion för att statuera exempel. Livet i Osbybygden under dessa år präglades av en konstant skräck, där lokalbefolkningen var klämd mellan kraven från den danska hären och den svenska kronans blodiga hämndaktioner.

Detta var Snapphanarna
Begreppet ”snapphane” var ursprungligen ett svenskt skällsord, troligen härlett från det tyska ordet Schnapphahn (stråtrövare eller fribytare). Snapphanarna var en blandad grupp människor, men majoriteten var vanliga skånska bönder, torpare och drängar. Det fanns också skogsarbetare, desertörer från båda arméerna samt professionella danska friskyttar som stred under militär ledning. Det som enade dem var ett djupt hat mot den svenska ockupationsmakten och en stark lojalitet mot den danske kungen, som de fortfarande betraktade som sin rättmätige regent. Många drevs av ren överlevnadsinstinkt; de svenska tvångsutskrivningarna till armén innebar i praktiken en dödsdom på avlägsna slagfält i Baltikum eller Tyskland, och att fly till skogs blev den enda utvägen.
Drivkraften varierade dock beroende på vem man frågade. För den danska kronan var friskyttarna ett strategiskt verktyg för att störa de svenska linjerna. För de lokala bönderna handlade det om att försvara sina hem, sin frihet och sin urgamla rätt till självstyre. Det fanns också element av ren laglöshet; i krigets kaos passade vissa band på att plundra både svenskar, danskar och den egna lokalbefolkningen.
När de svenska myndigheterna väl fick tag i en snapphane fanns det ingen nåd. Straffen som utmättes av den svenska kronan var medvetet utformade för att vara så sadistiska och avskräckande som möjligt. Eftersom snapphanarna inte erkändes som lagliga soldater utan betraktades som förrädare och rebeller, skyddades de inte av några krigslagstiftningar. Det vanligaste och mest fruktade straffet var spetsning på påle. En spetsig träpåle fördes in längs ryggraden på den dömde, som sedan restes upp för att dö en långsam och plågsam död som kunde pågå i flera dygn. Andra straff inkluderade rådbråkning (där benen i kroppen krossades innan man halshöggs), levande bränning eller hängning i järnkedjor. Kropparna lämnades kvar på avrättningsplatserna, ofta längs vägarna i Göinge, till allmän beskådan för att skrämma lokalbefolkningen till lydnad. Denna extrema terror knäckte till slut motståndet, och snapphanarnas tid ebbade ut i en blandning av blod, aska och påtvingad lojalitet till det svenska riket.
Sägner om händelser i Snapphaneland
Sägnen om ”Smörhålan” och gömda skatter
Efter Loshultskuppen (som ägde rum längs den gamla landsvägen i Loshult, strax norr om Osby tätort) gömde bönderna och snapphanarna Karl XI:s tunga kopparklippingar och krigskassa på olika ställen i skogarna. Svenska knektar genomsökte febrilt gårdarna, och att bli påkommen med svenskt guld eller koppar betydde omedelbar död.
Det berättas att en grupp snapphanar jagades av svenskt kavalleri djupt in i skogen. För att inte tyngas ner av sitt krigsbyte kastade de sina skäppor fyllda med guld- och silvermynt i en djup, dyig sänka mitt i skogen. För att förvilla svenskarna och framtida skattjägare sägs det att de uttalade en förbannelse över platsen: ”Här ligger guld, här ligger silver, men den som gräver ska bara finna härsket smör.” Flera skattsökare genom århundradena påstås ha grävt på platsen men bara stött på en illaluktande, fettliknande substans i jorden.
Smörhålan är belägen i skogarna öster om Osby, inte långt från gränsen mot Örkeneds socken.
Bondens list på Sporrakulla gård
När Karl XI gav order om att rensa ut snapphanenästen, drog svenskt krigsfolk fram genom skogarna med facklor för att bränna ner gårdar som misstänktes hysa eller hjälpa motståndsmän.
På den undangömda gården Sporrakulla såg bonden röken stiga från grannbyarna och förstod att turen snart var kommen till honom. I stället för att fly fattade han ett djärvt beslut. Han samlade ihop stora mängder blöt halm, ris och fuktiga ruskor och tände på dem runt om på ägorna. När de svenska knektarna kom ridande genom skogsbrynet möttes de av en enorm, tjock rökridå som lade sig över hela sänkan. De drog slutsatsen att en annan svensk tropp redan hunnit före och satt gården i brand. De vände om, och Sporrakulla räddades. Det sägs också att gårdens ägare i hemlighet fortsatte att servera mat till snapphanarna på nätterna under hela kriget.
Sporrakulla gård, som ligger i Kullaskogens naturreservat, strax söder om Osby kommungräns (i Östra Göinge, nära Sibbhult). Gården står kvar än idag i sitt ursprungliga 1700-talsskick och är ett populärt utflyktsmål.
”Uggleherrarna” och bakhållet vid Ryavägen
En av de mörkare berättelserna handlar om den brutala gerillataktik som snapphanarna använde och det skoningslösa efterspelet.
En grupp högt uppsatta svenska officerare och kurirer – i folkmun kallade ”Uggleherrarna” på grund av sina fjäderprydda hattar eller sitt smygande nattliga resande – var på väg söderut med viktiga order från kungen. Snapphanarna hade spänt upp osynliga ståltrådar mellan träden över vägen och lagt sig i bakhåll i buskagen. När ryttarna i hög fart dundrade fram, slets de av sina hästar och slaktades till sista man av snapphanarna. Den svenska hämnden lät inte vänta på sig; när de döda svenskarna hittades, spårades förövarnas familjer upp, och ett stort antal lokala bönder avrättades och spetsades på pålar längs samma vägsträcka för att skrämma andra till lydnad.
Gamla Ryavägen, en historisk färdväg som löper genom de djupa skogsområdena mellan Osby och Vittsjö. Flera platser längs denna väg har lokala minnesmärken eller utmärkta ”snapphanestenar” där striderna sägs ha ägt rum.
Detaljerna kring den stora Loshultskuppen 1676
Loshultskuppen är den enskilt mest kända och ekonomiskt kännbara händelsen under hela snapphanetiden. Den ägde rum i julivärmen den 24 juli 1676 precis vid Loshults kyrka, nära den dåvarande gränsen till Småland.

Det skånska kriget rasade och den svenske kungen Karl XI behövde finansiera sin armé. En enorm transport bestående av uppskattningsvis 200 vagnar rörde sig söderut. Kolonnen innehöll ammunition, proviant, kungens personliga tält och – framför allt – den svenska krigskassan som bestod av cirka 50 000 daler silvermynt. Eftersom silver var en bristvara var pengarna präglade som enorma, fyrkantiga kopparplåtsmynt (klippingar). Vissa av dessa mynt vägde närmare 20 kilo styck. Den totala vikten på hela den bevakade lasten beräknas ha varit minst 40 ton.
På grund av krigets kaos blev transporten stående med mycket dålig bevakning på fälten utanför kyrkan. Budkavlar gick snabbt mellan gårdarna och ett folkuppbåd på runt 150–200 lokala bönder och drängar från Loshult, Osby och Hästveda samlades i hemlighet, förstärkta av ett drygt dussin danska soldater. De överrumplade vaktstyrkan (där nio svenska vakter dödades) och tog hela kassan.
Eftersom mynten var så tunga kunde bönderna inte transportera bort allt på en gång. De bar ut mynten i de omgivande skogarna och gömde dem i mossar, under stenhällar och i jordhål. Trots brutala svenska förhör och rannsakningar under flera år lyckades den svenska kronan bara återfå en bråkdel (mellan 4 000 och 7 000 daler). Än idag hittas ibland gömda kopparplåtar i skogarna runt Loshult.
Sporrakulla gårds historiska snapphanekoppling
Det visar sig att den vackra ryggåsstugan på Sporrakulla gård inte bara är föremål för sägner – gården har en mycket stark, väldokumenterad historisk koppling till snapphanarna.

I bevarade domstolsdokument från 1650-talet (precis efter att Skåne blivit svenskt) nämns gårdens allra första kända arrendator, en man vid namn Bendt Oredsen (eller Bent Oredtzen). Han och femton andra personer i trakten ställdes inför rätta, officiellt anklagade för att ha gömt och utspisat snapphanar i sitt hem samt försett dem med livsmedel.
Att just Sporrakulla blev en knutpunkt för motståndet är logiskt om man besöker platsen. Gården ligger djupt inne i Kullaskogen på en höjd. På 1600-talet var detta en extremt svårtillgänglig vildmark där friskyttar och bönder i hemlighet kunde mötas, söka skydd och få mat utan att de svenska patrullerna upptäckte dem. tack vare sitt undangömda läge undgick gården också att brännas ner under krigsåren.
Historien om vår 500-kronorssedel
När Sverige lanserade 500 kr sedeln med Karl XI så blev det stora protester i Örkened (idag Lönsboda) med tanke på att det ändå var den kung som brände ner hela Örkened. Finns det fler kopplingar, minnesstenar, statyer etc. för turister att besöka?
Historien om 500-kronorssedeln är ett perfekt exempel på hur levande detta minne är. När Riksbanken 1985 lanserade sedeln med Karl XI:s porträtt, vägrade många i Lönsboda (huvudorten i Örkeneds socken) att ta emot den. Det lokala hatet mot kungen som 1678 gav order om att bränna ner deras socken och avrätta alla män över 15 år hade överlevt i över 300 år. Protesterna var så starka att de som bidrag till ett nytt minnesmonument lät lokalborna ”byta in” de gamla hatade Karl XI-sedlarna mot certifikat innan sedeln slutgiltigt blev ogiltig 2016.
Statyer och minnesmärken
Snapphanestatyn i Hässleholm (Hembygdsparken)
Den absolut mest kända statyn skapades av konstnären Axel Ebbe och invigdes 1934. Den föreställer snapphanen ”Lille Mads” som blickar ut över landskapet med bössan i hand. Intressant nog finns det en exakt replika av denna staty i Prästö på danska Själland, vilket knyter ihop länderna än idag.
”Tuve” på Sibbarps skans i Osby
Vid Sibbarps skans strax utanför Osby avtäcktes 2016 en träskulptur föreställande en snapphane som vaktar skansen, skapad av lokal konstnären Sven-Ingvar Johansson.
Göingehövdingen Svend Poulsen
Sven Göinge (Svend Poulsen, även känd som Gøngehøvdingen) antas vara född i Verum socken i norra Skåne. Historiker placerar i regel hans födelse (kring år 1610) till trakten runt Skeingesjön eller Björkeberga i Verum, där han växte upp som husmansson innan han blev friskytt, snapphaneledare och sedermera dansk krigshjälte.
Minnesmärken i Vittsjö
I Vittsjö finns det flera minnesmärken och historiska platser kopplade till historien, inklusive bron, slaget och snapphanetiden.
En minnessten som restes den 11 februari 1912 (på 300-årsdagen) till minne av slaget vid Vittsjö bro 1612 under Kalmarkriget, där den svenske kungen Gustav II Adolf höll på att drunkna efter att hästen gått igenom isen på Vieån/Dragsån och han räddades av ryttaren Thomas Larsson.
Vid anläggning av VA-ledningar år 1959 hittades en massgrav med stupade från slaget nära platsen. En bronsstaty av konstnären Thore Brogård som föreställer den historiske bonden Ubbe Simonsen (född omkring 1625) från Stora Frösboholma. Statyn stod tidigare längs Hässleholmsvägen men anmäldes stulen i november 2022.
Örkeneds minnesmärke
Mitt i Lönsboda finns ett monument över Örkeneds nerbränning 1678. Den påminner om kungens brutala order och fungerar som en central minnesplats för bygdens historia.
I april 1678 gav kung Karl XI order om att bränna ner Örkeneds socken och döda allt vapenfört manfolk som straff för lokalbefolkningens stöd till de danskvänliga snapphanarna. Nästan alla gårdar brändes ner.
Stenen restes och invigdes den 21 april 2018 (på 340-årsdagen av händelsen) mitt i Lönsboda, efter en insamling som bland annat drevs av lokalbefolkningen.
Monumentet har fiberljus som lyser upp den mörka årstiden och påminner om den dramatiska historien.
Hovdala förr och nu
Hovdala slott – beläget vid Finjasjöns södra strand utanför Hässleholm – är ett av Skånes främsta historiska minnesmärken från den dramatiska snapphanetiden och det skånska kriget (1675–1679).

Slottsägaren Jens Michelsen utsågs av den danske kungen till kommissarie med uppgift att bekämpa de svenska styrkorna, och hans dragoner spårade upp snapphanar i bygden. Samtidigt pendlade lojaliteterna i gränslandet.
Det kraftiga porttornet på Hovdala bär än idag tydliga spår efter strider och beskjutning från när draktåg och trupper drog förbi. I augusti 1678 stormades och brändes delar av slottet och ladugården ned av snapphanar med stöd från danska styrkor under Karl XI:s krig.
Mot slutet av 1600-talet kom egendomarna i släkten Ehrenborgs ägo (bland annat genom Lunds universitets rektor Ehrenborg), och familjen blev kvar på slottet i århundraden fram till 1980-talet.
Hovdala idag
Den äldsta delen av slottet är daterad till 1511, och anläggningen har ett välbevarat porttorn, en trelängad huvudbyggnad samt historiska trädgårdar, stenmurar och det restaurerade orangeriet från 1763.
Området förvaltas av Statens fastighetsverk och Hässleholms kommun. Det erbjuder idag vandringsleder i Hovdala naturområde, kulturhistoriska vandringar samt berättelser och evenemang med koppling till den gamla gränskonflikten.
Göingehövdingen – Sven Povlsen
Vem var Sven Povlsen?
Sven var ingen vanlig laglös stråtrövare, utan en officiellt utnämnd kapten i den danska armén som ledde reguljära friskyttekompanier. Han var en erfaren yrkesknekt som hade stridit för Danmark i flera krig mot Sverige långt innan Skåne blev svenskt 1658. Han opererade främst i de täta skogarna i Göingebygden, där han använde gerillataktik för att överrumpla svenska transporter och trupper.
Han utmärkte sig tidigt genom att organisera bönder i Göinge till försvar mot svenskarna i krigen på 1640-1650-talet. Trots att han började bli till åren spelade han även en viktig roll i att störa de svenska försörjningslinjerna och värva nya friskyttar till den danska sidan under det Skånska kriget 1675-1679.
I Danmark är han en stor nationalhjälte. Den danske författaren Carit Etlar skrev under 1800-talet den berömda äventyrsromanen Gøngehøvdingen, som har filmatiserats och gjort Sven till en dansk motsvarighet till Robin Hood.
Synen på Sven Povlsen speglar historieskrivningen – i äldre svensk historia framställdes han och hans män som grymma mordbrännare och tjuvar, medan han i Danmark och lokal skånsk tradition sågs som en frihetshjälte som slogs för sitt fädernesland.
Kopplingen mellan Sven Göinge och Verum uppmärksammas på flera sätt:
Framför Verums kyrka står en nästan två meter hög staty av Sven Göinge, huggen i ek av Osby-konstnären Sven-Ingvar Johansson. Den restes 2010 av Verums Bygdelag för att fira Göingehövdingens förmodade 400-årsdag. Sven Göinges äventyr under svensk-danska krigen på 1600-talet gjorde honom till en legendarisk folkhjälte. Hans liv inspirerade bland annat Carit Etlars kända danska äventyrsroman Gøngehøvdingen.
Utöver att vara Sven Göinges födelsebygd spelade han en annan stor roll under skånska kriget; det var här som socknens bönder år 1677 tvingades skriva under en trohetsförsäkran till den svenske kungen i samband med Skånes försvenskning.